Den trettionde dagen: TulindbergKirsti Simonsuuri
I parkens dunkel, vars enda ljusning är skimret från snön, ligger friden djup. Ögonen vänjer sig vid mörkret och urskiljer stenar, buskar, täckta av rimfrost och lätt snö, men de syns inte tydligt, bara som obestämda former. Detta är en naturpark, snarast en välvårdad skog, men utan planmässighet, inte geometrisk på det franska viset, inte terrasserad på det italienska, inte ornamenterad med grottor och vattenfall på det engelska. Ändå har den vidd, en skog som man får syn på trots dess trän. En idealiske vårdad tanke, någonting tilldragande och motbjudande på samma gång.
Kylan driver mig att bryta upp, och jag försöker leta efter en utgång från parken. Men i mörkret urskiljer mina ögon någonting främmande som jag inte genast kan definiera. En hopkrumpen gestalt, lutad mot brons ljusa och isiga räcke. Ett ögonblick tror jag att det är något djur. Figuren är så kuriös att jag sedan tar den för någon tokstolle till pojke ur gatvimlet. Men han skulle inte vara uppe så sent.
Jag går ut på bron och ser nu gestalten i mörkret. Det är en människa, en man, i lång mörk ytterrock och rund skinnmössa, hans promenadkäpp sticker fram vid broräcket och rör sig knyckigt när han kramar kryckan. Jag går närmare och han blir varse mig.
"I min innerficka, jag har frack och väst under rocken, i västfickan finns en liten flaska, ta den och för den till min mun, om ni vill vara så vånlig. Mitt hjärta..." Jag gör som han ber mig och han drar djupt efter andan när han har fått sin medicin.
Jag kan se hans ansikte i mörkret, som mina ögon nu har blivit utmärkt vana vid, de har rent av skärpt sig. Det är någonting bekant över honom. En vass, krökt näsa, påsar under ögonen, illa skylda av puder, en framskjuten, närmast hängande underläpp, en liten haka med en slokande skinnpåse inunder, och framför allt ett par stora, skarpa ögon som betraktar mig. Skinmössan är djupt nerdragen så att den täcker pannan och öronen.
"Jag tackar er ", säger han, "hur kan jag löna er för mödan, barmhärtiga unga människa?"
" Tack, för ingen del, men bor ni någonstans i närheten, kan jag kanske hjälpa er hem?" frågar jag.
" Jag bor i närmaste kvarteret, vid Karlsgatan. Jag brukar ofta promenera här, och jag kan alldeles säkert ta mig hem till min gård. Men det kanske inte är opassande om jag ber en ung människa göra mig sällskap och kanske stiga in i mitt hus, där min tjänarinna säkert har en kopp tillreds av vår nya läckerhet, kaffee, som är så nyttigt om kvällen för både tankarna och sömnen. Kanske får jag bjuda er på det? Får jag presentera mig, jag är maestro Eric Tulindberg", säger mannen i den mörka manteln, nu tydligt vederkvickt. Hans röst är djup och fyllig, en smula sävlig.
Eric Tulindberg. Kompositör, violinist, hög ämbetsman. Han är inte särskilt gammal, säkert under fyrtio år, men det är någonting tungt och klumpigt över hans rörelser, fast inte över händerna, som hela vår väg tillsammmans gestikulerar uttrycksfullt.
"Klimatet här är inte bra för mig .... mina teman förflyktigas, och så får jag dessa attacker, som på ett ögonblick tar all tro på framtiden ifrån mig ... framtiden blir struken ut ... ", förklarar Tulindberg halvt för sig själv.
"Kaffe är bra för hjärtat", säger han och slår akvavit i sin kaffekopp ur en flaska som står på brickan på bordet. "Ett riktigt medikament, fast alldeles gott smakar det ju inte. Det gör hjärtrytmen stadig, vet ni, en fast rytm, och värmer en på samma gång, det gör tankarna lugna och klara. Naturligtvis inte om man tar det för ofta. Här ser folk mycket snett på det, de ogillar starkt mina utländska vanor, men redan i Stockholm ser man knappt en enda gata utan ett kaffehus, för att inte tala om Paris eller London..." Tulindberg pratar på medan vi smakar på kaffet och små bitar chokladkonfekt på brickan som tjänarinnan har burit in.
Vardagsrummet är rymligt, mycket vackert gultonat, trivsamt. Ljusen på väggarna och i taket lyser upp det väl, och kagelugnarna i två av hörnen har gjort det varmt. Rummet ligger en halv trappa över gatuplanet, men fönsterluckorna är stängda och gardinerna fördragna, så att man egentligen inte kan märka att man befinner sig mitt i staden.
"Jag har så ont om sällskap här, ser ni, så lite att tala om. Jag har mina spelvänner, de är alla strålande musiker, men samtal, diskussioner, det finns här inte... Här finns ingen som arrangerar soirée, här njuter man inte av behagligt sällskap och umgänge ... Och i någon klubb gitter jag inte gå med, förnöta min tid på tråkiga kvällar, binda mig själv med så helt konstlade obligationer... Bjuda ut min musik på alltför många begravningar och bröllop...,' säger Tulindberg, men tonfallet är på inget vis beklagande. Han småler. Med vänstra handen stryker han sig över sin korta vardagsperuk, stöder så handen mot kinden. Småskrattar.
"Jag har anbud från Åbo och Stockholm, jag känner båda väl, och kanske flyttar jag en dag. Men inte nu. Det är ganska intressant att märka att jag i alla fall kan arbeta här i stan. Jag är en kronans ämbetsman, det vet ni kanske, det är inte det jag menar. Utan jag talar om musiken, den diaboliska och paradisiska makten som är orsaken till också att ni träffade på mig i parkmörkret... jag kunde inte minnas mina teman, det kändes som om hela dagen var bortkastad, det är en plåga, varför ska en människa lyckas fånga in så lite av vad hon anar... Men på sätt och vis trivs jag här. I höga norden blir allting enklare, så mycket överflödigt faller bort av sig självt, onödiga ekon, alldeles som om man skulle uppfatta deras klang och deras valör mycket snabbare här... om man bara vill. Det har sagts att jag har en alldeles särpräglad melodisk fantasi, men jag skulle vilja påstå att det snarare är klara melodier som kommer liksom urviolinens innersta; den som spelar behöver inte göra mycket mer än lyssna på sitt instrument ... Sådana är mina kompositioner ... Också jag lyssnar, jag lyssnar mycket, och här har jag tid att lyssna ... Nå, naturligtvis kan det bli ett tråkigt liv, det kanske är det, kanske alltför jämnstruket, för man kan ju inte lyssna till sina toner i det oändliga... om man lyssnar börjar man till slut höra sådant som inte finnas... ser ni, jag tänker mig att tonerna verkligen existerar, och så tecnar jag upp dem, det är den uppgiften jag har, att teckna mig melodier till minnes ...
Tulindberg sträcker fram båda händerna och låter dem falla som om han höll tyngder i dem. Hans sidenrock lyfts och frasar. Jag undrar över hur uppriktig han egentligen kan vara. Ty det finns också någonting teatraliskt över honom, en maskulin självhävdelse.
"Inte här och inte i hela Finland finns det någon annan som jag ... Ni förstår ju, jag är inte någon skrivare, jag är konstnär, och när jag talar om uppteckning menar jag av den himmelska musiken, som man lyssnar till i extas, änglarnas sång, sådant som egentligen är omöjligt att skriva med människornas tecken..Sedan framförs de här i salonger och kammare och då ändrar de väsen ... de liksom blir tama när folk samlas och lyssnar bara för att få se varandra. Min vän Acerbi var här på besök, en underbar vän från Italien, och han hörde en av mina stråkkvartetter, just här i mitt rum. Som italienare förstår han att musiken är gudarnas minne nedlagt i människorna, så att säga, och han inte alltid kan uppföras så som den ursprungligen blev avlyssnad. Men han är en mycket praktisk man också, han förstår att konserter har ett societetsvärde ... Nej, men det var ju om er jag tänkte säga en sak, ni ursäktar kanske att jag talar som jag gör, alldeles som utan er tillåtelse. men ni är visst själv inte hemma här i trakterna ... Ni kommer mycket långt ifrån, det visste jag strax ... "
Jag hinner inte svara, och hade egentlig inte ens haft lust, förrän Tulindberg fortsätter. Han har uppenbart kommit över smärtan i sjukdomsattacken, han njuter av att kunna tala flytande, alldeles som om han varit tvungen atet undertrycka sin talträngdhet i långa tider. Jag smakar på kaffet, som är kokat på mycket mörkrostade bönor, ännu mörkare än det italienska eller franska, men gjort på något annat sätt, antagligen bara genom att slå kokande vatten över de grovmalda bönorna. Tulindberg knackar på det lilla border av valnöt. Koppar, kanna och flas- kor skallrar på bricka .
"Hämtat på mina resor, Meissen, och bordet köpte jag från Nürnberg. Det är mycket oroligt överallt där nu. Jag var i Frankrike, för att skaffa hit ett par virginaler, och träffa bekanta, men jag fick ge mig av då de avrättade kungen. Jag for för att hälsa på den kära fru hertiginnan de Duras, som har en negertjänsteflicka, och denna föräldralösa negerflicka har nu blivit ett samtalsämne i hela Paris, i den mån de hinner för alla oroligheterna. De bor i St Germain, i en förnäm stadsgård, mycket större än den här, med mängder av tjänstefolk, däribland denna Ourika, en negerflicka, men mycket vacker, skulle jag påstå. Hon behöver inte arbeta så värst mycket. Hon spelade melodier av mig en gång, ett litet oansenligt violinstycke utan ackompanjemang. Hon spelade med känsla ... ja, men vad jag skulle berätta var att också de måste lämna Paris och fara ut på landet, hela familjen, för att komma undan orogliheterna i stan, så den här gången fick jag träffa dem alls... Någon post är det inte lönt att vänta hit... Inte hit... På våren ska jag gå ner till hamnen igen och möta kofferdisterna. Men på vintern finns här ingenting, alls ingenting, och av det har vi många månader framför oss. Naturligtvis betyder det frid och tystnad, man får försöka lyssna på vad aurora borealis orgor spelar, som min vän Acerbi sa ... Flera månader ... Men jag är nog ingen kyrkomusiker, jag komponenar för små grupper av människor, jag tänker i monologer, i dialoger, kanske högst för fyra personer. En kyrkomusiker måste tänka på körer med hundratals sångare och på Gud i hans liturgiska gestalt, en treenighet ... Så synd att jag inte är någon kyrkomusiker, för då skulle jag ha arbete här, om vintrarna med ... Som här i socknarna omkring, i kyrkorna där Toppelius har släppt fantasien lös ... Haha ... det är han som har fantasi, inte jag ... De visste nog inte riktigt vad de gjorde när de lät honom börja måla ... Men inom musiken är jag alltför mycket en kompositör för en enda människa, en kompositör som lyssnar genom en annan eller genom mig själv, för att kunna skriva kyrkomusik... Ja, så då behöver jag nu inte åka och spela i kyrkorna där Toppelius har varit, en visionär, men med alldeles andra visioner än mina ... Jag begriper inte alls dem som säger att man inte skulle kunna skriva musik i norden ... Ett slags annorlunda sinnestämning ... "
Den natt av sträng kyla som sänker sig över parken biter mig i händer och fötter.
Jag måste gå. Det är kolmörkt, här lyser varken måne eller stjärnor. Men vägarna är breda och ljusen från staden skymtar på avstånd och ger mig riktningen.
Eric Tulindberg. Jag har lyssnat till en talför kompositör, inspirerad av sig själv, jag har varit hans gäst, jag har druckit hans kaffe.
Om Eric Tulindberg minns jag, att han blev ledamot av Kungliga musikaliska akademien i Stockholm år 1797. Att han dog år 1841.
Jag har alltså inte kunnat träffa honom och inte höra något av allt han så vidlyftigt lagt ut för mig om sig själv och om sitt arbete. I slutet av 1700-talet hade Stockholm ombring 70 000 invånare och sjuhundra krogar och kaffehus, enligt vad Lars Huldén har räknat ut i samband med Bellman. Så Tulindberg skulle nog haft alla möjligheter att trivas i Stockholm.
Men han var dessutom en ovanligt intressant tonsättare, av vars produktion bara en liten del finns bevarad. Hade han varit född till exempel i Wien, skulle han antagligen höra till de bättre kända namnen i musikhistorien.
Jag har alltså ingenting hört, jag har inte tråffat någon. Det var bara ett slags alldeles annorlunda sinnesstämning.
Kirsti Simonsuuri, Pohjoinen yökirja
(Nattbok från norden). Kirjayhtymä 1981.
Översättning Thomas Warburton
Kirsti Simonsuuri är finsk författare