Det Gustavianska VasaErkki Salminen
1700-talet, upplysningens århundrade eller nyttans tidevarv, var i det svenska riket en tid av gynnsam samhällelig utveckling. Storskiftet, som hade inletts vid mitten av århundradet, fick stor betydelse; jordbruket rationaliserades och framför allt i Sydösterbotten ökade nyröjningen av åkrar avsevärt. Vid sidan av de traditionella odlings- och fångstnäringarna ökade hantverket även på landsbygden. Där förekom det dock oftast endast som binäring. Tjärbränningen var under 1700-talet koncentrerad till Österbotten och vid seklets slut pågick denna produktion som livligast och medförde ett ekonomiskt uppsving såväl för landsbygden som för kuststäderna. Sedan stapeltvånget avskaffats år 1765 utvecklades de österbottniska borgarna till förmögna skeppsredare och handelsmän. Det ökade välståndet avspeglade sig även på byggnadsbeståndet på landsbygden. I slutet av 1700-talet började man uppföra bondgårdar i två våningar och allt oftare målades de röda. Städernas borgargårdar och landsbygdens prästgårdar fick stå som förebilder för dessa bondgårdar. Livet på landet och livet i staden skilde sig dock avsevärt från varandra. På landet bodde man ensligt eller i små by- eller brukssamhällen och därtill var näringsstrukturen helt olik städernas. Med undantag av enstaka tjänstemän och hantverkare var största delen av landsbygdsbefolkningen fortfarande sysselsatt med traditionella lantbruks- och fångstnäringar.
Gustaf III:s trontillträde innebar ändringar i Finlands styrelseskick och rättsväsen. Under ett besök i Tavastehus gav konungen befallning om att Finlands andra hovrätt skulle grundas i Vasa. Den nya hovrätten skulle ansvara för de norra delarna av Finland. Även länsindelningen ändrades och Österbotten indelades i Uleåborgs län och i Vasa län. Till Vasa län hörde även största delen av det nuvarande Mellersta Finlands län. Trafikförbindelserna förbättrades när nya landsvägar byggdes och detta befrämjade alla slags kontakter, exempelvis öppnades en ny förbindelse mellan Vasa och Kuopio. För stadens urveckling spelade dock de goda förbindelserna till Srockholm den viktigaste rollen.
1700-talets sista decennier utgjorde ett viktigt skede i Vasas historia. Tack vare den nya hovrätten och stapelrättigheterna växte stadens invånarantal. Genom hovrätten fick staden en ny bildad klass. Stadens umgängesliv antog nya former och speciellt de nya seder som hovrättens högre tjänstemän förde med sig var något nytt i en liten landsortsstad som Vasa . Olika kringresande teater- och musiksällskap fann sin väg till Vasa och också på eget initiativ arrangerades sällskapsaftnar.
Den italienska forskningsresande Giuseppe Acerbi besökte Vasa i april år 1799, och beskriver staden på bl.a. följande sätt:
"Staden Vasa befinner sig i stark utveckling, både med hänsyn till dess dagligen tillväxande handel och dess stigande förmögenhet. I sin nuvarande utsträckning täcker den ett område på 1600 yards i längd och 1000 yards i bredd samt har sjutton gator, av vilka sju löpa från norr till söder och skära de återstående i rät vinkel. Gatorna äro alla raka och icke för trånga. Här finns en kyrka, som äges samfällt av staden och socknen Mustasaari jämte en skola och ett lasarett. Begravningsplatsen är belägen på en jämn slätt, som ligger ganska högt på en fjärdedels mils avstånd från staden. Förutom överrätten , som består av borgmästare och rådmän , finns det även en underrätt, som är den enda i detta län.Stadens handel med främmande länder är ganska betydande. Dess främsta exportartiklar äro tjära, beck, sparrar och bräder, som skickas till Stockholm, jämte korn, smör, kött, huvudsakligen nötkött, sältran, hudar, talg etc.; här byggas också fartyg till avsalu, vanligen av furu. Vasa har en årlig marknad eller mässa, den 24 augusti, men den har inte större betydelse.
Bland inrättningar till offentlig nytta märkas ett läkemedelsförråd (vad som i England skulle kallas ert medicinförråd ellcr apotek), en medicin- eller botanisk trädgård, ett spinneri, en verkstad för tobaksflätning samt en plantage på sju acres för denna förstörare av människors moral och hälsa, tre garverier, ett kokeri för sältran, evå färgerier och ett becksjuderi.
Den gamla hamnen är svårtillgänglig, men det finnes en ny sådan en mil från den förra, som är lämpligare. År 1794 gingo sex fartyg i handel på utlandet och tre på inlandet."
I slutet av 1700-talet hade Vasa ca 3000 invånare och staden hade befäst sin ställning som Österbottens näststörsta stad, Uleåborg var den största. År 1785 var ett flertal skräddare, skomakare, guldsmeder och snickare verksamma i Vasa liksom ett stort antal andra mästare, bl.a. två bokbindare. Allt som allt fanns 91 mästare, vilka hade 30 gesäller och 38 lärpojkar.
Stadens invånarantal steg kontinuerligt. Innanför det höga tullställgslet, som omgärdade staden, delades tomterna och bebyggelsen blev allt tätare. Den nygrundade hovrätten innebar inte endast att ett hovrättshus byggdes, utan även att tomter för ämbetsmännens hus skulle uppbringas. Enligt den nya stadsplanen skulle staden utvigdas i västlig, sydlig och östlig riktning. I stadens södra del planerade man hovrättsområdet med en framförliggande bred allé. Hovrättshuset i fransk klassicism, som planerades av överintendenten Carl Fredrik Adelcrantz, stod färdigt 1787 och utgör ett av den gustavianska tidens främsta byggnadsverk i Finland. Förutom handelsmannen Abraham Falanders stenhus från 1781 var de privata bostadshusen huvudsakligen av trä. Det fanns dock betydande skillnader i boendestandarden. Endast det högre borgerskapet och adeln fick njuta av bostäder med ljusa och rymliga rum där de nya gustavianska möblerna med rutig klädsel kom väl till sin rätt. Salongerna i hemmen fick tjäna som sällskapsrum, där ämbetsmännen och handelsmännen umgicks. Förutom stolar, bord och byråer fanns i salongerna ofta också ett spelbord. Tebordet kunde stå dukat antingen med en svensk fajansservis från Mariebergs eller Rörstrands fabriker, eller med äkta kinesiskt porslin, som tack vare Ostindiska kompaniet även förekom i Österbotten. På bordet kunde det även finnas en potpurri-urna, som spred väldoft i rummet. Även Meissens porslinspjäser och andra föremål från Mellaneuropa fann sin väg till Vasa. En del av möblerna var tillverkade i Stockholm, men även möbler förfärdigade av lokala snickarmästare anskaffades till ståndsfamiljernas hem. På väggarna klädda med pappers- eller linnetapetter hängde porträtt och kopparstick samt speglar med förgyllda ramar. För att lysa upp rummen och underlätta läsandet hade man ljusstakar på borden, lampetter på väggarna och en kristallkrona i taket. Rummen värmde man upp med hjälp av kagelugnar, en nyhet på 1700-talet.
Det ofta enformiga vardagslivet försökte man liva upp med olika fester så fort tillfälle därtill gavs. Dop, bröllop och begravningar uppmärksammades alltid i städer av Vasas storlek. I de högre ståndens krets försiggick veckans umgängesliv oftast i privathemmen och endast sällan uppsökte man någon lokal krog där man kunde fördriva tiden. Middags- och supébjudningar ordnades ofta eller också samlades man för att spela sällskapsspel och njuta av te eller andra förfriskningar. Kortspel och olika brädspel var mycket omtyckta och husets värdinna kunde även förnöja sina gäster med att spela fortepiano. Ibland dracks t.o.m. kaffe, fastän kaffedrickning åter en gång förbjöds i augusti 1794. Förbudet fick knappast någon större betydelse, istället fick man anledning att ställa till en uppiggande fest, nämligen en stor sorgefest när kaffet "begravdes" på olika håll i landet. Gustaf IV Adolf upphävde också förbudet följande år. Fritiden ägnade man ofta åt läsning och de högre ämbetsmannakretsarna samlades regelbundet till läsekretsar som framförallt ägnade sig åt profan litteratur. Böckerna var dyra och därför föddes också inom kretsen av hovrättens ämbetsmän tanken att grunda ett lånebibliotek. I motsats till dagens förhållanden hörde såväl böckerna som kaffet för tvåhundra år sedan endast till en liten befolkningsgrupps privilegier.
Artikelförfattaren är intendent vid Österbottens museum
Översättning Katarina Andersson