Hovrättsrådet Olof Langenstein.
Upplysningstidens djupsinniga jurist och humanistErkki Rintala
Då Vasa hovrätt inledde sin verksamhet med att hålla sitt första sammanträde 21.8.1776, på den fjärde årsdagen av sin grundare Gustav III:s revolution, fick den tre dagar senare sin första auskultant och extraordinarie tjänsteman, juristen Olof Langenstein från Åbo. (1) Langenstein förblev hovrätten trogen och avgick med pension 21.6.1822 från sin tjänst som hovrättsråd. (2)
Dagens jurister känner inte till Langenstein och hans mångsidiga meriter, men framlidne hovrättsrådet, sedermera hovrätts presidenten Paavo Alkio har skrivit om honom i sin artikel om Vasa hovrätts bibliotek. (3)
Langensteins namn är mera känt bland biblioteksfolket i Finland, som detta år firar de allmänna bibliotekens 200-årsjubileum. Lånebibliotekens uppkomst förknippas hos oss med Läse-Bibliótheket i Wasa, som grundades 2.8.1794 av personalen vid Vasa hovrätt, och med hovrättsrådet Olof Langenstein. Langenstein var en av läsebibliotekets grundare och antagligen dess initiativtagare. Langenstein skötte Finlands första lånebibliotek 2.8.1794 - c.1810. (4) Han var aktiv inom sällskapet fram till sin död 8.6.1833 vid 81 års ålder.
Olof Langenstein föddes i Stockholm i Adolf Fredriks församling 29.10.1751. Hans far var korpralen vid livgardet Olof Langenstein, mor Margareta f. Kjellman. Modern dog 1763 då sonen Olof var 12 år gammal. Efter faderns död 1765 var Olof som 14-åring föräldralös.
Man vet inte orsaken till att Langenstein kom till Finland eller när det skedde. Däremot vet man att han år 1767 skrev in sig vid Borgå gymnasium och då använde namnet Olavus Langensten. (5)
Langenstein antogs som student vid Åbo Akademi 9.11.1770. Han avlade juridisk examen 15.6.1774 vid 22 års ålder. Åbo hovrätt antog honom som auskultant den 4 juli samma år. I auskultantförteckningen antecknades namnet Olof Langenstein. (6)
Langensteins första uppgift i Vasa var att fungera som amanuens till hovrättens sekreterare. Han gjorde därefter karriär på normalt sätt. Utnämningen till kanslist kom 7.5.1777, till notarie 8.10.1782, till viceadvokatfiskal 28.2.1785 och till hovrättssekreterare 6.5. 1789. Langenstein innehade denna tjänst då Läse-Bibliotheket i Wasa grundades. Han utnämndes till assessor, d.v.s. yngre ledamot, vid hovrätten 4.10.1800. (7)
Under 1808-09 års krig avgav hovrättens ledamöter och den övriga personalen 22.5.1808 på överbefälhavaren, greve Buxhoevdens anfordran trohetsed till den ryske kejsaren. (8) Som en följd av detta och på befallning av Gustav IV Adolf avskedade fältmarskalk Mauritz Klingspor med ett i Nykarleby 7.7.1808 undertecknat brev hovrättens personal, och alltså också Langenstein från tjänsten som assessor. (9)
Hovrättens verksamhet avbröts, såsom konungen hade förordnat, tills den på nytt inleddes i oktober. (10)
Av hovrättens ledamöter och tjänstemän var advokatfiskalen A.J. Bergvald den enda som vägrade avge trohetsed till den nye regenten. Liksom Langenstein var också Bergvald medlem av läsebiblioteket. Bergvald fördes till Åbo, där Buxhoevden dömde honom till döden. Han kunde dock fly till Sverige. Gustav IV Adolf adlade Bergvald som belöning för hans karaktärsstyrka 17.10.1808 med namnet Wasastjerna. (11)
Langenstein utnämndes till hovrättsråd 15.6.1811. Han ingick äktenskap med köpmansdottern Kristina Katarina Rydman från Vasa. Deras hem fanns i Gamla Vasa i hörner av Köpmansgatan och Kyrkogatan. (12)
Langestein redigerade och utgav 1821 "Kongl. Wasa Hof=Rätts Universaler och Circulairer, Första Delen, Ifrån och med den 23 Aug. 1776, till och med den 7 Jan. 1808" och "Kejserl. Wasa Hof=Rätts Universaler och Circulairer, Andra Delen, Ifrån och med den 3 Junii 1808 till och med den 10 Dec. 1819". Tryckningen utfördes av boktryckeriet Londicer i Vasa (grundat 1776). Langesteins bok hade en framträdande plats på utställningen "Boken i Finland 500 år" på universitetsbiblioteket i Upsala våren 1988. (13)
Till Langensteins uppgifter vid hovrätten hörde bland annat att förhöra de auskultanter som ansökt om att antagas vid hovrätten om deras kunskaper i gällande rättsregler. Då undervisningen i juridik inte var på en tillfredsställande nivå, måste hovrätten anordna en egen examen för dem som tänkt sig domarbanan. (14)
Den uppgift som kanske var angenämast för Langenstein var att svara för ändringarna i inredningen av den praktfulla hovrättsbyggnaden, vilka föranleddes av Alexander I:s besök. Den gustavianska stilen fick ge vika för den kejserliga empiren. Han satte sig grundligt och med sakkunskap in i också denna uppgift, vilket man kan utläsa ur den korrespondens som fördes i saken och som har bevarats. Den mångsidige och energiske Langenstein bar också ansvaret för dräneringsarbetena på hovrättsbyggnadens tomt. (15)
Då Langenstein avgick med pension överlämnade han till hovrättsbiblioteket sina digra, mer än 3.000 sidor omfattande anteckningar om den gällande rätten och lagskipningen. Av samlingens innehåll har Alkio dragit den slutsatsen att Langenstein i sitt ämbete utvecklats till en jurist som hängivet fördjupat sig i sitt arbete. Langensteins intresse för sitt yrke måste ha varit större än vanligt, för under hans studietid vid Åbo Akademi sköttes undervisningen i juridik av den svage Olof Pryss. Först under Pryss'efterträdare Matthias Calonius kom juridikundervisningen i Åbo att blomstra. Langenstein fick inte åtnjuta detta.
Anteckningarna är vittomfattande. Bland rättsfallen finns avgöranden som återspeglar de dåtida rättsuppfattningarna och mänskornas levnadsförhållanden. Som en kuriositet nämner Alkio ett kungligt beslut från 15.4.1767, som finns i samlingen i avskrift. Göta hovrätt hade underställt Konungens prövning om inte länsmannen Axel Thorin och skogvaktaren Johan Högberg, som överbevisats om sin skuld till dråpet på granskningsmannen Carl Brundstedt, men vars inbördes skuld till brottet inte kunnat utredas, borde kasta tärning om sina liv. Kung Adolf Fredrik förordnade i enlighet med framställan att man genom att dra lott skulle avgöra vem av de åtalade som skulle mista livet. (16)
Vi kan ana att de rättsfilosofiska frågeställningarna i avgörandet sysselsätter en djupsinnig jurist.
Juridikstuderandena på 1700-talet tenterades inte bara i juridik utan också i dess grundvetenskaper, bland annat praktisk filosofi. (17)
Mot slutet av århundradet hade det filosofiska tänkandet vid Åbo Akademi frigjort sig från teologins förmynderskap. I synnerhet filosofen Christian Wolffs (1679-1754) undervisning hade bidragit till detta. Wolff strävade mot två mål, dels mot klara förnuftsbegrepp och dels mot sådant som ger mänskorna nytta och lycka. Den enskildes strävan efter nytta skulle underställas den gemensamma nyttan. Henrik Gabriel Porthan, som var lärare i filosofi vid akademin under Langensteins tid, hade omfattat det wolffska tänkesättet. (18)
Samtidigt med det förändrade tänkesättet ändrades också uppfattningen om tjänstemännens ställning och plikter. I början av 1700-talet väckte det stort missnöje i Finland att män, som inte var förtrogna med förhållandena i landet och inte behärskade landets språk, utnämndes till tjänstemän. I ett betänkande angående rättsvården konstaterades det att invånarnas liv och egendom i Finland mera var beroende av tolkarnas omdömesförmåga och samvete än av domarnas. (19) Statsmedel förslog inte till en översättning av lagboken. Såväl översättnings- som tryckningsarbetet måste bekostas med privata medel. Åbo hovrätt vägrade granska riktigheten i översättningen. - Den finska lagboken erhöll aldrig kunglig stadfästelse. (20)
En förbättring kom 1762. Då förbjöd regeringen svenskar att enbart på grund av tjänstetur och för avlöningen inneha tjänster i Finland på sådant sätt att tjänstemannen befann sig i Sverige och tjänsten sköttes av en ställföreträdare. Samtidigt som intresset för att utforska det egna landet och folket väcktes vid Åbo Akademi, började tjänstemännen inse att de var tjänstemän för Finland. Gunnar Suolahti säger om detta: "Tjänstemännen övergick sålunda från att enligt upplysningstidens synsätt ha varit enbart företrädare för ämbetsmannaväldet till att vara fosterländska män, för vilka folkets välgång var, eller åtminstone borde vara, en hjärtesak och som var särskilt beredda på att tillgodose folkets behov." (21)
Hovrättsrådet Olof Langenstein kan på basis av sitt livsverk anses vara en föredömlig representant för den wolffska världsåskådningen under upplysningstiden och för den syn på tjänstemannen som utvecklades under slutet av 1700-talet. Han var inte bara en domare som var väl insatt i sitt yrke utan också en humanist och en kulturpersonlighet.
Forskarna har gett flera skäl till Langensteins aktivitet då läsebiblioteket-lånebiblioteket skulle grundas i Vasa. Langenstein var förtrogen med biografin över Benjamin Franklin och alltså också med de idéer om lånebibliotek som fanns i Amerika. Porthan hade besökt hovrätten några veckor före bibliotekets grundande. Det är möjligt att Porthan gett den avgörande impulsen till att biblioteket grundades. (22)
Kanske också Langensteins yrke och hans arbetsmiljö bidragit till bibliotekets grundande.
Domarens viktigaste arbetsredskap har varit och är fortfarande boken. Hovrättens personal samlade redan då hovrätten grundades ihop ett juridiskt bibliotek för överrätten. Om biblioteket har man sagt att det inte, då man beaktar de dåtida förhållandena, kan anses oansenligt. Langenstein måste, först som sekreterarens amanuens och sedan som långvarig sekreterare, ha haft en central roll då biblioteket byggdes upp. Det har hört till hovrättssekreterarens tjänsteuppgifter att sköta hovrättens bibliotek. Först under detta sekel har hovrättens bibliotek tidvis haft en särskild bibliotekarie, som varit förtrogen med juridisk litteratur.
Då läsebiblioteket grundades uppmärksammade man också hovrättens bibliotek. Dess böcker inventerades 2.9.1794.
I Langensteins dagliga arbetsmiljö satte man högt värde på kulturens främjande. Den lokala teaterverksamheten fick till exempel sin början bland hovrättens personal. (23) Vetenskaperna gynnades. Österbottningen Nicolas Gabr. EKholm, som 1777 publicerade sin doktorsavhandling i juridik i Uppsala, tackar i avhandlingen hovrättens första president Arvid Kurck och några andra hovrättsledamöter för att de finansierat hans arbete med avhandlingen. Avhandlingen, som uppenbarligen som tack skickats till bidragsgivarna, hör nu till skatterna i hovrättens gamla bibliotek.
Till Langensteins humanistiska intressen hörde förutom biblioteket också bland annat spridande av biblar. Han var aktiv medlem inom Vasa Bibelsällskap och var med då sällskapet grundades. Pietisterna i hans hemtrakt hade ett hus där man gav husrum åt åldringar. Langenstein stödde ekonomiskt pietisternas välgörenhet. (24)
Då Alexandersuniversitetet efter Åbo brand inledde sin verksamhet skänkte Langenstein 14.6.1828 universitet sin samling böcker om Finlands historia och sin samling almanackor. I böckerna finns Langensteins enkla exlibris. (25)
Hovrätten erhöll 23.9.1992 i gåva till sina samlingar i museirummet en miniatyrmålning föreställande Olof Langenstein i gustaviansk dräkt. Porträttet är gjort i vattenfärg (gouache) på tunt elfenben. Konstnären är okänd.
Porträttet skänktes till hovrätten av Olof Langensteins dotter Kristina Maria Auréns ( 1786-1851) dotterdotterdotters döttrar, lektorn Eivi Lihtonen och författaren Ritva Viljamaa. (26)
Hovrätten har som lyckönskning till det jubilerande biblioteksväsendet bekostat tryckandet av ett konstpostkort av porträttet. Finländarna är världens mest läsande folk och äran för det tillkommer i hög grad det utvecklade biblioteksväsendet och de män och kvinnor som inledde verksamheten och som har fört den framåt.
Huvudsakligen som en följd av att Finland blivit medlem av Europarådet håller riksdagen som bäst på att förnya bland annat II kapitlet i regeringsformen och kommer att i det inskriva de medborgerliga grundrättigheterna. Enligt den alleuropeiska rättsuppfattningen skall statsförfattningen innehålla bestämmelser om grundrättigheterna. Grundrättigheterna jämställs med de övernationella mänskliga rättigheter som Finland förbundit sig att iaktta.
Enligt propositionen (II kapitlet 13 § 2 mom.) skall den offentliga makten bl.a. ombesörja att envar har lika rätt att enligt sin förmåga och sina speciella behov få undervisning också utöver grundutbildningen, och att envar ges möjlighet att utveckla sig oberoende av sina ekonomiska resurser. I motiveringarna som gäller möjligheterna att utveckla sig oberoende av ekonomiska resurser hänvisas bl.a. till den offentliga maktens skyldighet att upprätthålla biblioteksväsendet.
Vad kunde väl vara en bättre gåva till och en bättre erkännande av vårt 200-åriga biblioteksväsen. Rätten till avgiftsfri biblioteksservice är en grundrättighet. Olof Langensteins och läsebibliotekets arv bör vårdas trots att den offentliga ekonomin har haft det svårt och tycks ha magra år i sikte.
Artikelförfattaren är Vasa hovrättspresident
Artikeln är publicerad i 200 vuotta lukuhalua: näyttely Eduskunnan kirjastossa 10.10.1994-30.11.1994= Läslust i 200 år: utställning i Riksdagsbiblioteket... -Helsinki 1994.
Översättning hovrättsfiskal
Hagar Nordström
Källförteckning
(1) Matrickel uppå Kongl. Vasa Hof-Rätts Ledamöter och Ordinarie samt Extraordinarie Betjente och Under-Domare. Ifrån Kongl. Hof-Rättens Instickelse d:20 Junii 1775. Däruppå skedde Installation å Stockholms Slott d:28 Jun. 1776, samt första Session i Vasa Stad d. 21. Aug. Sistnämnde År. Vasa Hovrätt.
(2) Wasa Hofrätts Presidenter, Ledamöter och Tjänstemän samt Hofrätten underlydande Lagmän och Häradshöfdingar 1776-1914. Biografiska anteckningar samlade af H.J. Boström. Helsingfors 1915 s. 55 ff.
(3) Alkio, Paavo: Vaasan Hovioikeuden kirjasto. Vaasan hovioikeus 1776-1976 Vasa hovrätt. Kirjoituksia ja kuvia 200-vuotistaipaleelta. Julk. hovioikeus, toim. Erkki Rintala, Vaasa 1976.
(4) Lehtikanto, Mirjam: Vaasan hovioikeuden piirissä varhain virinneitä lukuharrastuksia. Vaasan hovioikeus 1776-1976 s. 259 ff.
(5) Kauppiaantytär, joka halusi hyviin naimisiin. Kristina Katarina Rydman-Langenstein 6.12.1756 - 5.7.1833. Sukukronikka, koonnut 1986 Eivi Lihtonen. Duplicerad skrift i Vasa hovrätts museirums samlingar.
(6) Förteckningar över Åbo hovrätts auskultanter 1750-1896. Åbo landskapsarkiv (arkivbeteckning Baaa 1), n:r 197.
(7) Wasa Hofrätts Presidenter o.s.v., s. 55.
(8) Luukko, Armas: Vaasan historia ll 1721-l808. Vaasa 1979 s. 686.
(9) Brev (fotokopia) i Vasa hovrätts museirums samlingar.
(10) Luukko s. 691.
(11) Luukko s. 686.
(12) Kauppiaantytär, joka halusi hyviin naimisiin s. 28.
(13) Boken i Finland 500 år. Uppsala Universitetsbiblioteks Utställningskataloger 23. Uppsala 1988 s. 12.
(14) Alkio, Paavo: Lainopin opiskelusta 1700-luvulla sekä virkatutkinnoista ja virastotutkinnoista. Paavo Alkio Tuomarin kirjoituksia viideltä vuosikymmeneltä. Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja, sarja C N:o 14. Toim. Erkki Rintala s. 75 ff.
(15) Lehtikanto, Mirjam: Vaasan hovioikeuden toimitilat.
Vaasan hovioikeus 1776-1976 Vasa hovrätt s. 134, 151.
(16) Alkio Paavo: Vaasan hovioikeuden kirjasto. Vaasan hovioikeus 1776-1976 Vasa hovrätt s. 249 ss.
(17) Alkio, Paavo: Lainopin opiskelusta 1700-luvulla sekä virkatutkinnosta ja virastotutkinnosta. Tuomarin kirjoituksia viideltä vuosikymmeneltä s. 69.
(18) Paloposki, Toivo J.: Hyödyn ajasta kustavilaiseen aikaan. Suomen kulttuurihistoria I. Ruotsin vallan aika. Toim. Päiviö Tommila ym:t .Porvoo 1979 s.213, 237.
(19) Alkio, Paavo: Vaasan hovioikeuden ensimmäisistä jäsenistä. Lakimies 1953 s. 45.
(20) Alkio, Paavo: Suomalainen Lakikirja 200-vuotias. Tuomarin kirjoituksia viideltä vuosikymmeneltä s. 95 ss. - Den finska lagboken av år 1759 införskaffades till hovrättens bibliotek och inbands helfranska läderband. Lagboken fick vid inventeringen 1794 nummer 17.
(21) Alkio, Paavo: Vaasan hovioikeuden ensimmäisistä jäsenistä. LM 1953 s.47, 50. - Alkio kommer i sin undersökning fram till att kunskaperna i finska bland de första ledamöterna i Vasa hovrätt uppenbarligen var goda och att majoriteten av hovrättens ledamöter var finska män. En betydelsefull förändringar hade skett jämfört med förhållandena i början av 1700-talet.
(22) Mellberg, Walter: Piirteitä Vaasan kaupunginkirjaston esihistoriasta. Pynnisen perintö. Kirjastoliikkeemme varhaishistoriaa. Toim. Suomen kirjastoseura. Helsinki 1946 s. 103 ff.
(23) Kruskopf, Erik: WasaTeater under 40 år. Österbottnisk årsbok 1959 s. 7.
(24) Mäkelä, Anneli: Vaasan historia III 1809-1852. Vaasa 1985 s. 391, 392.