Läsesällskapen i Österbotten och Övriga FinlandIlkka Mäkinen
I. LÄSESÄLLSKAPEN SOM ETT INTERNATIONELLT OCH FINLÄNDSKT FENOMEN (1)
Den egentliga avsikten med denna artikel är att redogöra för ett kooperativt försök til1 informationsanskaffning i Sydösterbotten, vilket var ännu äldre än läsesällskapet i Vasa. Det handlar om en tidig form av läsesällskap, en läsecirkel, som fungerade i början av 1760-talet under namnet "Bok Societet". För att läsaren skall kunna placera läsecirkeln i ett meningsfullt historiskt sammanhang presenterar jag först kort de mångskiftande formerna av läsesällskap som förekom både ute i världen och i Finland. Uppgifterna om boksocieteterna kompletterar bilden av Finland - till vilket rike landet än råkade höra - som ett område intimt förbundet med den internationella utvecklingen av läsesällskap. Nästan alla typer av läsesällskap som förekom i Europa fanns också i Finland. De var uttryck för en utvecklad europeisk kultur i gränsområdena mellan tajgan och tundran. Världens nordligaste läsesällskap fungerade i Torneå.
Det fanns ett helt spektrum av läsesällskap, allt från löst sammanbundna cirklar som bestod av ett par personer till societetsklubbar med hundratals medlemmar. Läsesällskapen utgjorde framför allt ett kollektivt sätt att skaffa information, men medlemmarna kunde trots det fritt välja sin litteratur på basen av individuella behov. Innovationen var så effektiv att den snabbt spred sig både i Amerika och Europa. Man har gissat att den ursprungliga idéen härstammade från det bibliotek som den av européerna beundrade Benjamin Franklin grundade i Philadelphia 1731, men det fanns likadana bibliotek även på vår egen kontinent.
De praktiska förebilderna för de nordiska försöken kom från Tyskland och möjligtvis England. Terminologin fick man från Frankrike. Benämningarna på många typer av läsesällskap kom därifrån, även om de tillämpades på andra slag av organisationer än i Frankrike. Terminologin för läsesällskapen var ganska vacklande, men uppvisade trots det en viss följdriktighet. Läsesällskapen utvecklades historiskt från enkla former till mera komplicerade, men de tidigare formerna fortsatte ofta att fungera parallellt med de nyare. I många tyska, och finländska, städer kunde alla typer av läsesällskap förekomma samtidigt och dessutom andra former av biblioteksverksamhet, som till exempel kommersiella lånebibliotek. Vid sidan av läsesällskapen förekom det också många andra slag av sammanslutningar, som dans- och spelklubbar och liknande. Gränserna var inte tydliga.
Läsesällskapen föregicks av prenumerationscirklar, i vilka medlemmarna beställde tidningar och tidskrifter. I Tyskland började utvecklingen redan på 1600-talet och förstärktes under 1700-talet. Också i Finland prenumererade studentnationerna vid Åbo Akademi i början av 1700-talet på tidningar, som medlemmarna fick läsa mot en liten avgift. Sammanslutningarna kring prenumerationscirklarna var så informella att det säkert existerade ett större antal än vad som är känt idag. Under 1800-talet rationaliserade så väl bönder som ståndspersoner sina tidningsbeställningar, så att tidningarna cirkulerade mellan hushållen.
Läsecirklar
Steget från det gemensamma prenumerationsförfarandet för tidningar till läsecirklar (Lese Zirkel) skedde nästan omärkbart. Några personer slog sig samman och köpte i tur och ordning en bok som de andra fick läsa. Sedan träffades man för att diskutera böcker som man hade läst eller skulle anskaffa samt gjorde upp skriftliga regler. Den tidigaste tyska läsecirkel som jag sett belägg för är "Die Stettinische Gelehrte Zeitungsgesellschaft". Namnet förekommer i prenumerantförteckningen för argång 1750 av tidskriften "Critische Nachrichten und Pommerische Bibliothek", som utgavs i Greifswald. Inte ens Marlies Prüsener nämner det i sin uttömmande doktorsavhandling (1973) om tyska läsesällskap. Ofta är det så att det inte återstår annat än namnet på läsecirkeln, om ens det. I England fanns det med säkerhet läsecirklar redan under 1700-talets första decennier. Där kallades de "Book Club" eller "Book Society". (2) I synnerhet den senare benämningen verkar bekräfta att de engelska förebilderna var kända då den sydösterbottniska sammanslutningen skapades, eftersom den kallades "Bok Societet".
Det finns inte uppgifter om att den bildade klassen skulle ha upprätthållit andra läsesällskap på finländskt område än den sydösterbottniska boksocieteten, med undantag för ett försök i Viborg under 1780-talet, före de finländska läsesällskapens guldålder, som började under 1790-talet. Trots det kan andra läsesällskap ha förekommit.
Problemet med läsecirklarna var vad man skulle göra med de böcker som gått genom cirkeln. De kunde hamna i medlemmarnas privata bokhyllor eller säljas på auktion och var sålunda inte längre gemensamt tillgängliga. För att hindra detta började läsesällskapen ordna med förvaringsplatser för gemensamma permanenta bibliotek. Någon medlem kanske upplät ett rum som förvaringsplats för bokskåpet, eller så hyrde läsesällskapet en lokal för ändamålet. Så uppstod följande typ av läsesällskap, läsebiblioteket.
Läsebiblioteket, lånebiblioteket och hovkanslern
Biblioteket blev kärnan i läsesällskapens verksamhet. Man behövde inte längre skicka ut dokument för cirkulation eller bekymra sig om att en del medlemmar försummade att skicka litteraturen vidare. Ibland cirkulerade en del av läsebibliotekens dokument för att placeras i biblioteket först sedan de lästs av alla i sällskapet. Läsesällskapet i Gamlakarleby prövade denna verksamhetsform, men uppgav försöket efter ett par år.
På ett stationärt bibliotek kunde medlemmarna i läsesällskapet vid bestämda tidpunkter avhämta den litteratur som föll dem i smaken. I detta hänseende påminde läsesällskapen om de kommersiella lånebiblioteken, även om ägandeförhallandena var klart olika. Likheten var ändå så stor att det i efterhand ibland är svårt att avgöra vilken form av verksambet det var frågan om. I Tyskland, Frankrike och England fanns det lånebibliotek mycket tidigt. I Stockholm inledde bokhandlare Lars Salvius redan i mitten av 1700-talet lånebiblioteksverksamhet i samband med sin bokhandel. Benämningen "lånebibliotek" fick en bestående betydelse av ett bibliotek som upprätthölls speciellt av bokhandlare. Detta avspeglade sig också i censurbestämmelserna som gav bokhandlarna privilegium att bedriva lånebibliotek.
När ledaren för läsesällskapet i Vasa (grundat 1794) Olof Langenstein ansökte om fortsatt tillstånd för läsesällskapets verksamhet hos hovkanslersämbetet 1802, började de terminologiska skillnaderna få betydelse. I Vasa hade man, liksom i några läsesällskap i Sverige, gett också andra än delägarna i sällskapet rätt att låna böcker mot avgift. I sin ansökning beskrev Langenstein läsesällskapet som "et Sällskaps- eller så kallat Läse-Bibliothek i Wasa stad", men han nämnde ingenting om "lånebiblioteket". Hovkansler Zibet beskrev läsesällskapet ungefär på samma sätt i sitt svar, men tillade att låneverksamheten för utomstående hade gett sällskapet en karaktär "hwarig:m det ikläder sig egenskap af Lån bibliotheque". Zibet beviljade gärna tillstånd för sällskapets verksamhet, eftersom det fungerade "uti en stad, däri ingen bokhandel finnes".
Uppslaget till läsesällskapen närmade sig Finland i en klykformig rörelse från Tyskland längs Östersjökusterna, så att den ena förgreningen gick via Danmark och Sverige och den andra via de baltiska länderna. Det fanns läsesällskap som fått sin impuls den västliga vägen på åtminstone ett dussin orter. Till Gamla Finland kom innovationen längs den östliga rutten. I Viborg hade det redan på 1780-talet funnits en läsecirkel eller ett läsebibliotek, som hade hunnit anskaffa omkring 500 titlar av främst tysk litteratur. Verksamheten hade emellertid upphört redan före 1806, då ett nytt läsesällskap grundades, vilket också slöt sig till den tyska traditionen.
Läsekabinett i Abo
I större städer utvecklades läsebiblioteken i en ny variant, läsekabinetten. I läsekabinetten fanns separata rum för bibliotek och läsesal samt även rum avsedda för sällskaplig samvaro. I läsesalen kunde man läsa tidningar och tidskrifter, i biblioteket kunde man låna böcker och i sällskapsrummet, som hade servering och var utrustat med skrivutensilier o.dyl., fördes diskussioner. Benämningen "läsekabinett" för tankarna till de kommersiella "cabinet de lecture"- inrättningar som fanns i Frankrike redan i början av 1700-talet. De tidigaste tyska läsekabinetten omnämndes inte med denna term, utan kallades läsesällskap eller "Lesezimmer". Först på 1780-talet blev benämningen "Lesekabinett" allmän. Att man tillägnade sig den nya benämningen visar hur kända och beundrade de franska "cabinets de lecture" var.
I Finland var det läsesällskapet i Åbo, grundat 1798, som först närmade sig den standard som läsekabinetten höll. Då sällskapet sökte medlemmar genom tidningsannonser karakteriserades det som "et Läsecabinet för Periodiska Skrifter". Även om sällskapet senare alltid omtalades som ett läsesällskap, är det symptomatiskt att företaget annonserades som ett läsekabinett. Sällskapets verksamhet var i praktiken klart likt läsekabinettens, även om förhållandena var mera anspråkslösa än hos de utländska förebilderna.
En del tyska läsesällskap utvecklades till mångsidiga sällskapsinrättningar med namn som "Museum", "Harmonie", "Casino" eller "Club". Benämningen läsesällskap gav i vissa fall ett prestigefyllt kamouflage för en societetsklubb, vars egentliga ändamål var att erbjuda underhållande sällskapsliv. Det hände att biblioteksverksamheten försummades helt eller att den enbart bestod i det att man prenumererade på några tidningar. En sådan utveckling kunde uppröra personer som förhöll sig seriösa till läsning och litteratur. Under den första tiden av Akademiska Läseföreningens verksamhet, upprättad i Helsingfors 1846, påminde S.G. Elmgren studenterna om att läsesällskapens primära uppgift var att genom minsta möjliga ekonomiska uppoffring erbjuda sina medlemmar medel för att utvidga sina kunskaper genom det tryckta ordet. "Det verkar obestridligt", skriver Esko Häkli, "att det tryckta ordet räckte till för Elmgren själv. För andra kändes en sådan uppläggning torr... Det behövdes såväl skriftliga som muntliga framställningar, diskussioner, sångarsammankomster, förströelsespel och matservering." Snellman visade att han förstod sig på studentlivets natur, då han i Saima (1846) rekommenderade att man skulle följa ett exempel i en utländsk, av allt att döma tysk, universitetsstad, där det i läseföreningens "lokal funnos särskilda samqvämsrum for lärare och studenter, biblioteksrum, ett gemensamt läsrum för tidningar och bellettres, tvenne andra för vetenskaplig litteratur och öfverhufvud tidskrifter av allvarligare innehåll, vidare en dans- och konsertsal, samt rum för restaurationen med gemensam matsal". Då studenthuset planerades ansåg Snellman att en av de viktigaste uppgifterna var att skapa en mötesplats som förstärkte samhörigheten mellan lärare och studenter (1859).
Fackläsesällskap
Läsesällskapen skaffade för det mesta populär vetenskaplig litteratur, reglerna för många läsesällskap förbjöd rentav anskaffning av egentlig facklitteratur. Många fackmän var tvungna att följa med litteraturen inom sin egen bransch, eftersom de vetenskapliga forskningsresultaten allt mera började tillämpas i det praktiska arbetet. Därför föddes fackläsesällskapen (Fachlesegesellschaften). Ett av de första, Medizinische Privatgesellschaft, grundades i Stralsund i svenska Pommern redan 1773. I Tyskland hade det bildats minst tjugo medicinska läsesällskap före 1830. Läsesällskap förekom också i samband med att läkarnas vetenskapliga samfund inledde sin verksamhet i Sverige och Finland. I Sverige, där man kände till sällskapet i Stralsund, försökte man följa detta exempel på 1790-talet, men verksamheten kom i gång först under 1800-talets första decennium efter olika besvärligheter förorsakade av bland annat censuren. I Åbo grundade de unga medicinarna ett medicinskt sällskap år 1820, i vilket biblioteket utgjorde en väsentlig del av verksamheten. Verksamheten avbröts av Åbo brand och man försökte återuppta den igen 1832, men detta lyckades inte förran den nya generaldirektören vid medicinalverket C. D. von Haartman med sitt inflytande började driva på saken. Han ville skapa ett "litterärt samband mellan alla Finlands Läkare", som han uttryckte saken i ett cirkulär år l834. Det planerade systemet, där dokumenten cirkulerade i två riktningar, visar att man i detalj kände till de europeiska läsesällskapens verksamhet.
Via Sverige spred sig också tanken på att prästerna behövde ett fackläsesällskap till Finland. De första grundades l837 på Åland och i Övre Karelens kontraktsprosteri i nuvarande Nordkarelen. Det uppstod inte flera läsesällskap, kanske beroende på den stränga anda som rådde under Nikolaj l:s tid, förrän ärkebiskop E. Bergenheim började förorda prästerliga läsesällskap efter att Alexander II tillträtt tronen. Prästerna var inte alltid intresserade av att grunda kontrakts- eller prosteribibliotek, eftersom de själva fick bekosta verksamheten, men till följd av ärkebiskopens påtryckningar uppstod flera bibliotek i Åbo stift. Det grundades bibliotek också i andra biskopsstift. Inom andra yrkesgrupper hade åtminstone officerarna vid gardesbataljonen ett eget läsesällskap redan på 1830-talet.
Läsesällskapens folkbildande roll
Läsesällskapen visade sig vara så effektiva då man organiserade informationsförsörjning, att idén tillämpades i många andra sammanhang. Uppslaget till läsesällskapen var också av central betydelse då allmogebiblioteken inledde sin verksamhet. "Modell för Lånebiblioteksförordning" [Osote Lainakirjaston Asetuksille], publicerad i Suometar 1847, baserade sig på läsesällskapen. Pynninen torde också ha tänkt på en organisation som liknade läsesällskapen, då han föreslog att intresserade läsare skulle slå sig samman i ett förbund eller en förening för att grunda ett bibliotek. Ett av de tidigaste biblioteksförsöken som också riktade sig till allmogen, Tammerfors lånebiblioteksförening 1836, följde den bildade klassens läsesällskapstradition. Speciellt under 1870-talet bildades "läseföreningar" som prenumerade på tidningar odl upprätthöll läsesalar. I Åbo fungerade under 1860-talet en "Bildnings Cirkel", som sammanförde allmogen och ståndspersonerna i gemensamt umgänge kring föreläsningar, fester och biblioteksverksamhet. Bildningscirkeln kan jämföras med dagens arbetar- eller medborgarinstitut. Även ungdomsföreningarna hade bibliotek och läsecirklar. Arbetarna började också grunda sina egna bibliotek, som till sin karaktär påminde om läsesällskapen.
II. BOKSOCIETETEN I SYDÖSTERBOTTEN
Det hade blivit modernt att läsa i det svenska riket under frihetstiden i mitten av 1700-talet. Utvecklingen av naturvetenskaperna födde informationsbehov, nya uppfinningar kom till och nya länder upptäcktes. Dessutom hade en ny spännande litteraturgenré uppkommit, romanen, som lockade till läsning. Varken präster, officerare eller tjänstemän kunde längre lita på att den kunskap de skaffat sig i skolan, universitetet eller under början av yrkeskarriären förslog. Man var hela tiden tvungen att bygga på kunskaperna och för att verka bildad räckte inte fackkunskaperna inom den egna branschen längre till, man skulle också vara allmänbildad. Fribetstidens riksdagsliv födde en allmän diskussion som aktiverade ståndspersonernas läslust. I en viss omfattning var det möjligt att skaffa sig kunskap på egen hand, men det visade sig snart att de individuella resurserna inte var tillräckliga. Då var det naturligt att man började samarbeta, som i Sydösterbotten i början av 1760-talet.
Källorna
Det finns uppgifter om den österbottniska läsecirkeln i tre källor, som kompletterar varandra. Den första upplysningen finns i en katalog som Ernst Estlander givit ut över det bibliotek som hans förfader, kyrkoherden i Lappfjärd Jacob Estlander (1713-1785) hade. Katalogen ingick ursprungligen i dennes bouppteckning. Ännu under 1700-talet var det vanligt att böcker som den döde efterlämnat förtecknades i detalj i bouppteckningen, under senare tider antecknades böckerna mera summariskt. Uppgifterna i bouppteckningarna är vanligen knapphändiga, varför det är mycket svårt att identifiera böckerna, och ofta förblir en del böcker slutgiltigt oidentifierade. Katalogen över J. Estlanders böcker omfattar 326 nummer, men en bok som urspungligen tillhörde honom fattas.
Ernst Estlander nämner i en fotnot till förordet att det inte finns någon anteckning i bouppteckningen om ett arbete som hade tillhört kyrkoherde Estlander, nämligen första delen av boken "Witterhetsarbeten", som hade givits ut i Stockholm 1759. Av anteckningarna på försättsbladet framgår att boken hade tillhört en läsecirkel i vilken Estlander hade varit medlem. (3) Boken hade uppenbarligen gått i arv inom släkten, medan de böcker som fanns förtecknade i katalogen har förkommit. Det hände ofta att den dödes böcker såldes på auktion. Denna extraordinära bok som tillhörde Jacob Estlander har ännu inte påträffats.
Levnadsskildringen över länskamreraren
Den andra källan är mera informativ. Den utgörs av en ofullbordad handskriven levnadsskildring över länskamreraren i Uleåborgs län Erik Tulindberg (1728-1793): Framlidne lands kammereraren i Uleåborgs län Erik Tulindbergs Lefwerne. Den finns i Svenska litteratursällskapet i Finlands arkiv i Helsingfors . Pol. dr (senare professor) S.-E. Åström donerade sitt färska antikvariatfynd till arkivet år 1958.
Erik Tulindberg, vars son med samma namn är känd som kompositör och medlem i regeringskonseljen, tjänstgjorde i 25 år som lantmätare på olika håll i Finland. Den längsta perioden tillbringade han i Sydösterbotten, innan han 1775 utnämndes till länskamrerare i Uleåborgs län. I levnadsskildringen beskrivs barndomen i Sverige, lantmäteriutbildningen och arbetet i Finland. Tulindberg anlände till Finland tillsammans med ett tjugotal andra rikssvenska lantmätare och utförde till en början kartläggningsarbeten i socknarna i Savolax och mellersta Finland. År 1755 blev han förflyttad till Sydösterbotten för att först värdera skatteunderlag för hemman och sedan verkställa storskiftet i Lillkyro.
Tulindberg var en flitig och kunnig lantmätare, urtypen för en nitisk tjänsteman. Om han fann en ledig stund mellan tjänsteuppdragen ''anwände han den till nyttiga kunskapers förwärfwande ock ökande särdeles i sådane ämnen, som med grunderne ock utöfningen af hans Syssla hade någon gemenskap: ock förtjänas att här anmärkas, det han med några sine Embets Bröder, framledne Landtmätarne Stiervald, Klingius ock Brander wid lediga stunder brevwäxlade om wissse Mathematiske problemer, hwilka de för hwarandra ömsom upgofwo ock uplöste." Ett vederkvickande och uppbyggande sätt att fördriva tiden! I detta sammanhang infogar levnadstecknaren (4) en innehållsrik fotnot: "En annan icke mindre nyttig anstalt må ock här nämnas. Några af Prästerskapet ock Stånds Personer i Socknarne kring Wasa, hade inom sig inrättat en så kallad Bok Societet, hwars ledamöter icke allenast meddelte hwarandra sina Böcker ock skrifter af något wärde, utan ock förskaffade sig efter hand utkommande nya Böcker, som sedan inom Societeten kringsändes till genomläsning. Historien, Geographie, Rese Beskrifningar, Oeconomiske ock Stats Skrifter samt Natur Läran, woro egenteligen de ämnen hwaruti denna Bok Societet samlade, och hwar Tulindberg, jemte någon dess Embets bröder blefwo så mycket willigare intagne deruti, som de sjelwe förut ägde något Bokförråd, lämpadt efter sällskapets smak och föremål".
Den cirkulerande boken
Följande källa fann Henrik Grönroos (5) för flera årtionden sedan, då han forskade i den gamla boksamlingen i Satakunta museum. Där träffade han på en svensk översättning av ett verk av Montesquieu med titeln: "HERR MONTESQUIOUS TANKAR ÖFWER ORSAKERNE TIL DE ROMARES WÄLDE OCH FALL, Af Fransöskan öfwersatte...Af O.v. D[alin]." Boken är utgiven i Stockholm 1755. Andra böcker som cirkulerade i boksocieteten har inte påträffats. Den av Estlander omnämnda Witterhetsarbeten och Montesquieus bok visar att den svenska litteratur som rörde sig i bokcirkeln var av synnerligen hög klass.
Läsarna har skrivit sina namn med korta kommentarer på bokens försättsblad i den ordning boken cirkulerade bland dem. Boken hade startat sin runda i januari 1760 hos den i Kaskö bosatta länsschäfern Johan David G1eiff (1722-1792) . "Afgår til Herr Kyrckoherden Estlander d: 12 Januarii 1760. Joh: Dav: Cneiff". Estlander i Lappfjärd antecknade inte sitt namn eller tidpunkten, men han hade en dryg månad på sig för att läsa boken, eftersom följande anteckning lyder: "Ankom till Stork[yro]. d.15 Febr. Och afgår d. 18 till Laihela. Joh: Aem [eller Äim]" Förkortningen avser kyrkoherden i Storkyro Johan Æjmelæus (1718-1805).
Æjmelæus läste boken på tre dagar, men på nästa ställe dröjde boken längre: "Dröijt i Laihela för Prästmötets skull och afgår nu d. 11. Martii till H[err] Capit. Roos i[från] Reinius". Den som skrev ned anteckningen var kaplanen i Laihela Israel Reinius. Reinius hade liksom Estlander och Æjmelæus deltagit i ett österbottniskt prästmöte i Gamlakarleby 22-24.2.1760. (6) Följande läsare var kapten Herman Julius Roos (1725-1786), boksocietetens enda adliga medlem, vars boställe då fanns i Ylistaro. (7) Efter tio dagar fortsatte boken sin färd från kapten Roos: "D.21 :Martii til H[err] Ing.: Brander i[från] Roos."
Boken råkar nu i händerna på fem lantmätare i följd. Av boksocietetens medlemmar var hälften lantmätare, vilka titulerades ingenjörer, som Zacharias Brander (1729-1782). Branders dåvarande boplats är inte känd. Han utförde visserligen mätningsarbeten i Storkyro 1760 (8), men hans hemort var eventuellt Solf eller Korsholm. Brander fick boken i ett olämpligt läge och det var först i mitten av maj som han kunde skicka den vidare: ''[a]nkom under min siuklighet, ock därigenom blifwit å sido lagd. Aflämnades d. 15 Maij til Hr Ing. Klingius ifrån Zach: Brander." Erik Klingius var verksam i Malax socken. Han skrev med sin kalligrafiska handstil: "Hämtades sistnämnda dag, och aflemnades d 20 ejusdem til / Hr Ingeniuren Tulindberg af Erik Klingius."
Den redan nämnda Tulindberg höll på att avsluta sina mätningsarbeten i Korsnäs för att i månadsskiftet juli-augusti övergå till att verkställa storskiftet i Lillkyro. Tulindberg gav boken "Til Hr Ing.Runeberg den 31.maij 1760 af E Tulindberg." Tyvärr finns inte Runebergs förnamn i anteckningarna. I Österbotten verkade två personer med namnet Runeberg i lantmäteriuppgifter. Den i Vasa bosatte direktören Ephraim Otto Runeberg (1722-1770) ledde lantmäteriarbetena i hela Finland. Hans yngre broder Ludvig Anton (1725-1803) vistades ännu i augusti 1760 i Korsnäs, men flyttade sedan till Uleåborgs län. Jag antar att det var Ludvig Anton som var medlem i boksocieteten, eftersom han kallades "Herr Ingeniör" i motsats till Ephraim Otto, som alltid titulerades "Directeur". Av de runebergska bröderna var Ephraim Otto och Edvard, som stannat i Sverige, speciellt begåvade. De publicerade betydande arbeten i nationalekonomi samt andra ämnen och blev bada två medlemmar i vetenskapsakademien. Jämfört med dem var Ludvig Anton inte på samma sätt lysande intellektuell, han kunde karakteriseras som "Beskedlig karl men kova pää [envis]". Med dessa ord beskrev Jacob Tengström lantmätare Ludvig Anton för dennes sonson Johan Ludvig (9). Tengströms faster hade varit gift med Ludvig Anton.
L.A. Runeberg och Tulindberg vistades bägge i Korsnäs, så det var lätt att överlåta boken. Nästa etapp var längre: "Afsendes til Herr Ing: Wijk d: 2 junij. Runeberg." Erik Wijk (1725-1783) var bosatt i Närpes , i vars omgivningar en fjärdedel av medlemmarna i boksocieteten bodde. Wijk skickade boken vidare till kaplanen i Närpes Henrik Mollis (1711-1777): "Ankom den 3. och bortsändes d. 10. Til Pastor Moliis ifrån Erik Wijk.,' Boken avslutade sin runda hos sin ägare, lantmätaren Israel Wänman (1723-1795) (10): "Bortsändes den 7. Julii från Moliis till ägaren Hr Ing: Israel Wänman."
För upplysning
Kan man under upplysningstiden välja en mera träffande bok än en skriven av Montesquieu? Av prästerna i sällskapet var åtminstone Johannes Æjmelæus och Israel Reinius upplysningspräster som befrämjade folkundervisning och hushållning. Æjmelæus anslöt sig senare även till sällskapet Aurora. Länsschäfer (i dag närmast fårkonsulent) Cneiff representerade nyttoidealen redan i sitt ämbete, men han lyckades i detta avseende överträffa alla de förväntningar som tjänsteplikten ställde på honom. Han publicerade 1757 sina tankar i bokform under titeln "Tanckar huru en tillbörlig landthushållning skyndsammast synes kunna upphjelpas i Österbotten ".
Reinius skrev också han en tämligen omfattande promemoria över de ekonomiska missförhållandena i Sydösterbotten och sätten att rätta till dem (1745). Den publicerades aldrig, liksom inte heller de beskrivningar över Laihela historia som han skrev och som historieforskare senare använde som källa. Æjmelæus insatser inom nyttoskrivandet inskränkte sig till en kort sockenhistorik över Storkyro, som publicerades i ÅboTidningar 1773. (11)
Under upplysningstiden gavs det ut doktorsavhandligar i Åbo under bl.a. Kalms och senare Porthans ledning. Tulindbergs levnadstecknare förklarar varför det behövdes sockenbeskrivingar och överhuvudtaget vetenskaplig forskning om vårt land: "Finland, denne widsträckte ock af Naturen i flere afseenden icke wanlåttade Landsort..., war då för tiden föga kändt af egne Inwånare, än mindre af främmande". Lantmätarna var synnerligen skickade för att utarbeta sockenbeskrivingar av ekonomisk art. E.O. Runeberg gav en adekvat förebild med sin beskrivning av Laihela 1758, som belönades med Kungliga svenska vetenskapsakademiens pris. Innan Tulindberg flyttade till Österbotten utarbetade han ekonomiska och geografiska beskrivningar över Savolax och mellersta Finland vilka direktör Runeberg fann berömvärda. Då Tulindberg senare verkade som länskamrerare i Uleåborg publicerade han en beskrivning över länet i Åbo Tidningar som Porthan var mycket nöjd med. Porthan och Tulindberg brevväxlade och hade ett förtroligt förhållande. (12) Också Erik Klingius utarbetade en sockenbeskriving över Malax, som har bevarats i manuskriptform (Helsingfors universitetsbibliotek).
Lantmärarna stod på sin tid för en professionell informationsförsörjning med ett strategiskt viktigt värde. I deras arbete och genom de kunskaper de skaffade tillämpades nya vetenskapliga forskningsresultat på ett innovativt sätt i det praktiska livet, även om de ibland förirrade sig in på den utopiska statistiken. (13) Lantmätarens yrke erbjöd ännu på 1700-talet en möjlighet att stiga i karriären, åtminstone för en begåvad men fattig yngling som Erik Tulindberg.
Våg av nya gener
Ytterligare en egenskap karakteriserade lantmätarna i boksocieteten: de var alla födda i Sverige och flyttade först i vuxen ålder till Finland för att arbeta och stanna här. En del kunde som L.A. Runeberg återvända till Sverige för en kort tid och arbeta som lantmätare där, men till vår lycka återvände även han. Att det flyttade tjänstemän från Sverige till Finland efter stora och lilla ofreden för att ersätta den förlust som krigen och ockupationen hade förorsakat, framförs ibland i den historiska litteraturen som en negativ företeelse. Förflyttningen av tjänstemän har setts som en försvenskningsåtgärd, men å andra sidan utgjorde dessa duktiga och kunniga ämbetsmän en vitamininjektion för Finland, en ny våg av gener som i ett par generationer stimulerade det finländska livet. Bland ättlingarna till dessa inflyttare återfinns Finlands nationalskald och vår första tonsättare samt helt vanliga redbara tjänstemän och stamfäder till meriterade släkter. Många gifte sig med döttrar till finländska präster. Av lantmätarna i boksocieteten var tre med säkerhet gifta med prästdöttrar.Wänman och Tulindberg var svågrar, eftersom deras hustrur var döttrar till kyrkoherde Carlborg i Närpes. Carlborg gifte bort tre döttrar med lantmätare, och en av döttrarna hann vara gift med två lantmätare. Då lantmätarna gifte sig med prästdöttrar integrerades de snabbt i det lokala samhället. Lantmäteriarbetets karaktär kunde dock lätt medverka till att det uppstod konflikter mellan lantmätaren och lokalbefolkningen.
Släktskapsförhållandena var utan tvivel en viktig faktor då läsesällskapet skapades. Förutom svågrarna ingick också en svärfar och svärson i sällskapet, eftersom Johannes Æjmelæus hade gift sig med Henrik Moliis dotter.
De lantmätare som hade flyttat till Finland förfinskades inte så mycket att de skulle ha bytt språk, vilket under dåtida förhållanden hade varit fullständigt omöjligt. Men åtminstone var de lantmätare som arbetade i områden med en finskspråkig befolkning tvungna att lära sig finska. I levnadsskildringen över Tulindberg återges de svårigheter som han och hans kolleger stötte på under de första tjänsteuppdragen i slutet av 1740-talet och början av följande årtionde på grund av bristande språkkunskaper i finska. Senare lärde sig åtminstone Tulindberg finska. I samband med planerna på att inrätta en biträdande lantmäteridirektörstjänst i Österbotten ansågs Tulindberg lämpad för uppdraget tack vare sina kunskaper i finska. (14)
Societetens adliga medlem, kapten Herman Julius Roos (af Hjelmsäter) var också född i Sverige, men eftersom han var insatt i den finländska samhällsekonomin fick han som representant för adelsståndet ett viktigt förtroendeuppdrag. Han var ordförande för den ekonomiska deputationen i Österbotten och stod genom den i kontakt med lantmätarna, eftersom deputationens uppgift var att "hjälpa lantmätarna i storskifter genom att mana befolkningen till en positiv inställning" (15)
Hur uppstod boksocieteten?
Många av dragen i boksocietetens verksamhet tyder på att förebilden fanns utomlands. Det är värt att notera att kapten Roos 1757-59 deltagit i det pommerska kriget. I det svenska Pommern fungerade ett av de tidigaste kända läsesällskapen. Även om österbottningarnas boksocietet hade många gemensamma drag med de engelska och centraleuropeiska läsesällskapen, fanns det ändå med säkerhet faktorer som skapade de lokala förutsättningarna för verksamheten. Yrkesbrödraskapet och släktskapet har redan nämnts.
Att låta böckerna cirkulera från en ort till en annan var antagligen inte någon märkvärdig innovation, eftersom prästerna regelbundet hade skickat varandra cirkulär. De österbottniska prästernas riksdagsrepresentant, kyrkoherden i Närpes Henrik Carlborg, svärfar till två medlemmar i boksocieteten, hade under 1740- talet skickat prästerskapet rundskrifter, som han ibland hade kompletterat med promemorior eller publikationer. (16) Det fanns alltså sedan tidigare en beredskap för att låta dokument cirkulera.
Förutom Roos kunde flera medlemmar som hade studerat i Uppsala ha medfört impulser från andra länder än Finland. Av de medlemmar som var födda i Finland hade åtminstone Johannes Æjmelæus studerat i Uppsala. År 1756 hade för övrigt den andra delen av Pehr Kalms amerikanska reseberättelse utkommit, i vilken han beskriver det bibliotek som Franklin hade grundat i Philadelphia. Under utresan till Amerika vistades Kalm en längre tid i England och förmedlade uppgifter om bl.a. storskiftet där. England var förebilden för storskiftet i det svenska riket, så det är möjligt att ursprunget till andra ideologiska modeller kom därifrån. Såsom fotnoten i levnadsskildringen över Tulindberg upplyser hörde reseberättelserna till boksocietetens intresseområden. Under 1700-talet utkom det rikligt med reseskildringar på svenska. Långfärder var inte okända för de närmaste kretsarna kring boksocieteten . Två av Israel Reinius söner deltog i en tvåårig resa till Kina med ett svenskt fartyg. En av sönerna, sin fars namne, förde dagbok under resan och publicerade 1749 på basis av den en doktorsavhandling som skildrade resan. (17) I Österhotten led man verkligen inte brist på impulser.
Det faktum att priset på papper och böcker steg kraftigt från mitten av 1750-talet ända inpå följande årtionde bidrog säkert till intresset för att rationalisera bokanskaffningarna. (18)
Kooperativ informationsanskaffning i Österbotten
Det är inte underligt att boksocieteten uppstod just i Österbotten. Osterbotten var av tradition ett säreget område. Prästerna där valde sin egen riksdagsrepresentant och höll sina egna prästmöten. Landskapets förbindelser över Bottniska viken var livligare än de till Åbo. Efter hattarnas krig (1741-43) började man fästa allt mer uppmärksamhet vid utvecklingen av förhållandena i Finland, och en av de viktigaste reformerna, storskiftet, inleddes i Österbotten alldeles i de trakter där boksocieteten verkade.
Österbottens särställning i kulturhistorien, och speciellt i läsesällskapens historia, framgår också av att den nya läsesällskapsidén här inte enbart stannade hos den bildade klassen, utan spred sig till den finska bondebefolkningen. En religiös sekt, som har kallats de österbottniska mystikerna, översatte från senare hälften av 1700-talet inpå 1800-talet religiösa och även världsliga böcker på främmande språk till finska. Översättningarna cirkulerade sedan som handskrifter från gård till gård. Sektens centralort var byn Merikart i Lillkyro på gränsen till Korsholm och låg alltså vid språkgränsen. (19) Däremot finns det antagligen inga uppgifter om eventuella samband mellan boksocieteten och mystikernas verksamhet, med undantag för att storskiftet bidrog till ett ökat välstånd och medverkade till att också en vanlig bonde kunde ägna sig åt litterära intressen. De eventuella kontakterna mellan boksocieteten och läsesällskapet i Vasa är likaså höljda i dunkel.
Å andra sidan verkar allting vara möjligt i Österbotten. Vem vet vad man än kan finna där? Det väsentliga är hur vi människor i dag utnyttjar dessa historiens bärraketer.
Översättning Robin Fortelius
Artikelförfattaren är politices licentiat, assistent vid institutionen för informationsvetenskap vid Tammerfors universitet
Noter
(6) B.Widén:Prästmötet i Åbo stift 1629-1864.(1967), s. 236-245.
(14) Etelä-Pobjanmaan historia IV.1 . ...Kirj. Aulis J.Alanen (1948), s. 390-391.
(16) M. Tolonen: Suomen papiston valtionpäivänedustus vapaudenajalla (1980), s. 120, 179-180.