Kärlek till det skrivna ordet. Om de Österbottniska mystikernas handskriftstradition i Lillkyro med omnejd under 1700- och 1800-talen
Juha Lankinen

I

Böcker har under årtionden och århundraden fått oss att fantisera och lett oss till en värld av nya upptäckter. Det skrivna ordet erbjuder helt andra dimensioner än det talade ordet kan göra. Böcker har fungerat som reseledare tiil främmande kulturer och till olika själsliga landskap. Ett resultat av den finska andliga verksamheten, som förknippas med böcker, är en grupp bokkopierare som bär namnet de österbottniska mystikerna.

De österbottniska mystikerna var kända redan på 1850-talet, men förvållansvärt nog har deras verksamhet ännu idag inte undersökts särskilt noga. Mystikerna kopierade handskrifter och brev från vännerna i Stockholm och spred dem på det sättet för läsning. Sammanlagt har mystikema efterlämnat cirka 230 handskriftsband. Dessa verk förvaras i arkiven för Helsingfors universitetsbibliotek, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Österbottens Museum. Det är uppenbart att det dessutom finns ytterligare handskrifter kvar i bl.a. privata hem och det är möjligt att man inte alltid förstår deras kulturhistoriska värde.

Mystikernas inflytande var starkast i Merikart by i Lillkyro och de närbelägna socknarna, men senare anslöt sig också vänner från Mellersta Östetbotten till gruppen, från Toholampi, Lochteå och Kannus. Mystikerna var anspråkslösa personer som fick sin utkomst utav jordbruk och hantverk. Speciellt hantverkarna, som var med i gruppen, reste ofta och fick därmed också nya intryck. Det är beaktansvärt att mystikerna ocksa själva översatte böcker från andra språk till finska. I många handskrifter finns ett omnämnande att de är översätta från svenska. En del har också översatts från tyska. En flitig översättare var Jakob Norrgård i Karperö by i Korsholm. Kopieringsarbetet har i allmälnhet gått i arv i släkten. De mest produktiva har varit Mikko Sauso från Lillkyro och Samuel Rinta-Nikkola från Ilmola. Speciellt Rinta-Nikkolas vackra handstil och vackra kopieringsarbete är värda att nämnas. Beaktansvärt är också att böckerna har många vackra och svårforståeliga bilder, vilka är omsorgsfullt återgivna och ofta färglagda.

Böckerna har varit synnerligen mångsidiga. Även om den största delen är andlig och religiös uppbyggelselitteratur finns det också en elementärbok i geografi "Geografia alkaville" samt en skildring av den ryska tsarens Finlandsresa. I jämförelse med annan andlig uppbyggelselitteratur på 1800-talet är mystikernas verk mångsidiga. Handskrifterna kunde på goda grunder indelas åtminstone i fyra grupper: historiska verk, teoretiska och apokalyptiska verk samt psalmer och brev. Namnet `mystiker` har kopierarna antagligen fått på grund av sina uppbyggelsetraditioner och litteratur som de har använt. Bland böckerna har funnits många verk som hör till den västerländska spiritualistiska traditionen, bl.a. Thomas a Kempis, Angela av Foligno, Johan Ardnt, Madame Guion och Joh. A. Curce. Också texter av Jakob Böhme, en tysk hantverkare, tänkare och teosof, förekommer anmärkningsvärt ofta i böckerna. Den kyrkliga censuren på 1800-talet skulle inte ha tillåtit publicering av Böhmes böcker, vilket för sin del förklarar uppkomsten av kopieringstraditionen. Bland böckerna finns också några ortodoxa skrifter samt flera anglikanska uppbyggelseböcker. Mystikervännerna har med hjälp av sin kopieringstradition bevarat rätten till den individuella tron under en tid då kyrkan inte var mogen för religionsfrihet.

Under 1700- och 1800-talen uppstod det i Österbotten flera religiösa rörelser av vilka en del t.o.m. mycket kraftigt motsatte sig både den kyrkliga och även den världsliga administrationen. Den mest kända rättegången mot religiösa rörelser lär vara åtalen mot skörtisterna i Kalajoki tingsrätt på 1830-talet. Mystikervännerna har aldrig blivit föremål för likadana rättegångar. Snarare ville mystikerna dra sig tillbaka i tysthet och stillhet. I detta avseende avvek de från andra samtida religiösa rörelser som i allmänhet ställde mycket stora krav på både kyrkan och den världsliga administrationen. Mystikerna var också kritiska mot det som de läste och lyfte fram det som de tyckte var viktigt. De var också verksamma inom kyrkan och ville inte helt frigöra sig från den utan ville snarare värna om sina egna erfarenheter.

II

De österbottniska mystikerna har intresserat forskarna länge och det är egentligen förvånansvärt att en helhetsutredning i ämnet fortfarande saknas. En ren kyrkohistorisk eller idehistorisk synvinkel skulle enligt min mening inte ta tillräckligt hänsyn till det faktum att mystikerna har spelat en värdefull roll som spridare av litteratur. De lånade ju böcker också till "utomstående". Vilken synvinkel forskaren än väljer, finns det många obesvarade frågor eftersom det saknas källor. Det behövs hjälp av släktforskning, kyrkohistoria, mentalhistoria osv.

Ur den historiska forskningens synvinkel är det intressant att ett sådant här fenomen, vilket mycket få nutida sockeninvånare ens är medvetna om, dyker upp i Österbotten i en enda socken. Det är klart att det är fråga om ett betydelsefullt fenomen inom den finska bokhistorien.

Det är bra att betrakta bokkopierarna i Merikart by i Lillkyro som en egen grupp. Majoriteten av kopierare och bevarade handskrifter var koncentrerade i Merikart by. Även om vännerna i Toholampi och Lochteå-trakten var viktiga när det gällde att bevara mystikertraditionen, finns det skäl att undersöka bokintresset i Merikart by som en fråga i sig. I Lillkyro har det funnits intresse för litteratur redan före mystikernas tid. Både J.O.I. Rancken och Kustaa Vilkuna nämner redan på 1850- och 1930-talet att intresset för den finska litterära traditionen var större i Lillkyro än annorstädes på landsbygden.

Ett av de första lånebiblioteken i landet grundades på 1850-talet i Lillkyro, vilket också visar att man älskade böcker där. Speciellt anmärkningsvärt är att ett eget lånebibliotek grundades i Merikart by redan år 1863. Under 1800-talet var avståndet från Merikart by till centrum av det gamla Vasa endast 16 km. Detta har medfört välstånd av olika slag och också förståelse för betydelsen av läskunnighet. Ett ytterligare faktum är att man i Merikart har bott nära språkgränsen mellan den finsk- och svenskspråkiga befolkningen. Bland annat dessa upptäckter visar att mystikerrörelsens uppkomst i Lillkyro inte var en ren slump utan att man redan då hade bra förutsättningar att ta emot också sådana här andliga strömningar.

I böcker som är kopierade av mystikerna i Toholampi och Lochteåtrakten saknas oftas namnen på kopierarna. Även detta berättar något om rörelsens natur. Trots detta finns det en ganska stor mängd avskrifter. Språkligt förknippas de tydligt med dialekten i Mellersta Österbotten. Av kopierarna i Vasatrakten härstammar korsholmsbon Jakob Norrgård från Lochteå (år 1750). Det finns inte många uppgifter om honom som person. Han nämns bland stockholmarens, hantverkarmästare Anders Collins vänner i Vasa som höll kontakt med Stockholm. Det finns också ett omnämnande att han hade någon sorts byrå i Vasa. Han är en möjlig länk mellan mystikerna i Merikart och Lochteå. Även om man i det här skedet inte kan säga mera tyder handskrifternas existens på att det bland folket redan på 1700- och 1800-talet har funnits förutsättningar för ett synnerligen mångsidigt studium av böcker. Således har budskapet som förmedlats via böcker möjligen erbjudit andra upplevelser än den kyrkliga traditionen på den egna orten.

Mystikernas existens både i Syd- och Mellersta Österbotten tyder på folkets mångartade mottaglighet för den andliga kulturen. I den österbottniska traditionen ingår således också annat än byslagsmål och slidknivar. Folket kan ha känt både vetgirighet och respekt inför litteratur. Dessa bokvänner har knappast framhållit sig själva. Det har dock funnits bemärkta personer bland folket, vilka har varit jämförbara med lärda män. En sådan var litteraturvännen Matti Pohto från Ylistaro. Också i Lillkyro har det funnits en likadan personlighet; skjutsbonden Tuomas Taittonen. Ett resultat av hans arbete är sannolikt den enda bevarade finskspråkiga svartboken.

III

Vilken betydelse har mystikerna för den nutida människan? En likadan folklig kärlek till litteraturen som i Lillkyro har det inte funnits i många andra socknar. De tidiga skörtisterna i Raumotrakten uppskattade också litteraturen. I bouppteckningar omnämns rikligt med postillor och äldre uppbyggelselitteratur, men en likadan kopieringstraditior har inte dokumenterats i det övriga Finland. Boken har varit en viktig vän för lillkyrobon. Detta bevisar också tydligt lånebibliotekens tidiga och snabba uppkomst.

Jag önskar att budskapet från mystikerna till dagens människor är att det lönar sig att stanna upp inför böcker. I tankarna kan man nuförtiden också resa med hjälp av andra medier, speciellt televisionen och radion. Kärleken till böcker öppnar dock en sådan dimension hos den personliga kreativiteten som de elektroniska medierna inte förmår göra. Mystikernas sätt att reflektera över det som de hade läst berättar för dagens människa om hur viktigt det är att läsa. Man borde göra skillnad mellan visdom och kunskap. Man kan lätt bli kunskapsgirig. Det är lätt att mäta mängden av kunskap med hjälp av sidoantal och det myckna läsandet. Visdom är mogenhet. För mystikerna innebar visdom att tillägna sig och förstå det som de hade läst: en strukturering av ord och bilder.

Föredrag på Lillkyro bibliotek den 27 juli 1994.

Artikelförfattaren är sjukhuspastor.

Översättning Outi Järvi