Läsebiblioteket - En internationell biblioteksidéTuula H. Laaksovirta
Karlskrona-Maribo-Vasa 1794
Karlskrona- Kristiania- Stockholm- Uppsala- Maribo- Philadelphia- Viborg- Edinburgh-Vasa -vad hade dessa städer gemensamt i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet?
År 1794 grundade en liten grupp upplysningsentusiaster ett "lånebibliotek" i Karlskrona. Två år senare fick Karlskrona ett "sällskap för tidningsläsning". År 1803 förenade sig dessa två, och efter vissa komplikationer och sedan tillstånd från Hovkanslersämbetet hade anskaffats, öppnades ett läsebibliotek eller läsesällskap "för alla i Blekinge län boende, väl kände personer". Detta är Sveriges äldsta existerande läsebibliotek. Det lät redan 1798 trycka sin första katalog och utökade sin samling så att den med tiden kom att omfatta 10 000 band.
Den första december 1794 inbjöd den dåvarande studenten, senare boktryckaren Klaus Henrik Seidelin invånarna i Maribo stift i Danmark att genom penningdonationer eller böcker bidra till en offentlig boksamling som skulle verka för den allmänna upplysningen och ge sina låntagare god, underhållande läsning.
I Kristiania, det nutida Oslo, hade Christian Schulz, teolog och informator, kommit på samma idé redan tio år tidigare, 1784. Tillsammans med upplysta vänner hade han satt in en annons i tidningen om grundande av ett läsesällskap. Detta sällskap blev dock inte långlivat, då bokhandlaren Andreas Diurendahl också hade börjat med bokutlåning och höll den öppen 12 timmar per dag. Anslutningsavgiften till detta "bibliotek" i en bokhandel var ansenlig. Den hade räckt till för att anskaffa 15 kg kött och 100 kg potatis.
I Stockholm hade bokhandlaren Lars Salvius börjat med motsvarande verksamhet i mitten av 1700-talet. År 1784 grundades ett läsesällskap i Stockholm. År 1798 grundade 120 delägare ett läsesällskap i Uppsala, vilket redan samma år blev känt i Åbo. Porthan skrev nämligen 22.11.1798: "Här liksom i Uppsala har grundats ett läsesällskap: det inleder sin verksamhet nästa år. Men jag tror, att sådana sällskap snart kommer att förbjudas." Så gick det dock inte - läsesällskapet i Åbo verkade i 23 år.
I Philadelphia kom Benjamin Franklin med idén om ett bibliotek redan femtio år tidigare. Detta har ansetts vara en förebild även för Läse-Bibliotheket i Wasa. Men förebilden kan lika väl ha varit Karlskrona, Edinburgh (1725) eller någon fransk 'cabinet de lecture', ty läsesällskapen höll på att bli allmänna i Europa.
I själva idén om läsesällskap måste det ha funnits något som fascinerade samtiden. Läsesällskapen var så vitt spridda och kända, att man kan tala om en läsesällskapsideologi. I Finland hade fram till 1830 verkat hela elva läsesällskap: Vasa (1794), Åbo (1799), Gamlakarleby (1800),Viborg (1806), Borgå (1806), Torneå (1808/09), Nykarleby (1813/14), Brahestad (1821), Uleåborg (före år 1830), Tavastehus och Leppävirta.
Voltaire - Mme de Staël - Schiller
Förklaringen till läsesällskapens/läsebibliotekens popularitet måste sökas i tidens kulturella och samhälleliga förhållanden. Att sällskapen var så likartade ger redan antydningar om orsakerna. För att citera Carl-Rudolf Gardberg (1938): "... den iögonenfallande enhetligheten ända in i detaljer som årsavgiftens storlek, reglerna för medlemskap och utlåning till utomstående... Allt detta utgör bakgrunden till den rörelse, som det onekligen är fråga om; dels hade upplysningstidens bildningsidcal nu slutligen även blivit borgarklassens egendom, dels översvämmades bokmarknaden mot slutet av 1700-talet av populärlitteratur enligt tidens huvudströmning, sentimentala borgerliga romaner, exotiska reseskildringar, historiska berättelser och biografier, senare också politiskt färgad samtidshistoria, som drog nytta av det livliga politiska intresse som hade vunnit genklang i vida kretsar under franska revolutionens och Napoleonkrigens tid... Likheterna mellan dessa engelsk-amerikanska och nordiska läsesällskap gäller inte endast de yttre organisationsformerna - sammanslutningar av en skilda i direkt syfte att genom medlemsavgifter upprätthålla boksamlingar av mer eller mindre offentlig karaktär - utan även programmet. Det byggde på skapandet av en ny kategori av bibliotek, som hade till syfte att tillfredsställa det borgerliga bildningsbehovet och som därmed var fullständigt olik de tidigarevanliga typerna av bibliotek, såväl de musealt inriktade hovbiblioteken som de vetenskapliga studie- och forskningsbiblioteken."
Denna karakteristik passar bra in också på Läse-Bibliotheket i Wasa: Vem som helst kunde låna en bok på lördagseftermiddagen mellan klockan fyra och sex genom att skriva in sig som läsare vid läsebiblioteket i Vasa exempelvis för ett kvartal för 32 skilling banco. Man kunde låna t.ex. verk av Rousseau, Montesquieu, Schiller, Voltaire och den berömda författarinnan och politikern madame de Staël. Även Benjamin Franklins år 1792 utgivna självbiografi finns i läsebibliotekets i Vasa boksamling. I det vid samma tid grundade - Sveriges äldsta - Karlskrona läsesällskaps samling återfinns t.ex. följande boktitlar: "Konsten att göra gossar", "Anwisning til potäters mångfaldiga begagnande", "Julia eller De underjordiska hvalfven på slottet Mazzini", "Angelika dotter af den store banditen Odoardo".
I Vasa-samlingen fanns enligt den av Sadelin uppgjorda bokkatalogen 223 nummer romaner och 113 nummer reseskildringar. Reseskildringarna var modelitteratur i slutet av 1700-talet. Intressant är den litteraturkamp som på den tiden fördes om läsarnas själar mellan romanen och reseskildringen. Reselitteraturens "strid mot romanerna var ett försök i enlighet med strömningen under ekonomins tidevarv att uppnå praktisk fördel, men reseskildringarna utgjorde samtidigt ett litterärt uttryck för starka strävanden i tiden: upplysningstidens internationalism, dess önskan att tränga in i folkseder och samhällsförhållanden och lära känna människan" (Carl-Rudolf Gardberg 1938, 11). Geografin, reseskildringarna, historien och skönlitteraturen intog den viktigaste positionen i dessa läsebibliotek. Annan litteratur fanns det mindre av.
Av faktalitteratur erbjöd Läse-Biblioteket i Wasa sammanlagt 226 nummer naturalhistoria, fysik, kemi, lantbruk, medicin, historia, geografi och statskunskap.
Langenstein - Chydenius - fru Dunker
Idéer och strömningar spred sig inte bara till utan också från Vasa. Via den andre ansvarige för Läse-Biblioteket i Wasa, Sadelin, gick impulserna förnyade söderut. Pehr Ulrik Ferdinand Sadelin, Langensteins efterträdare, som uppgjorde de ovannämnda bokförteckningarna, flyttade senare till Hammarland som kyrkoherde. Där blev han grundare av ett sockenbibliotek, boksamlare och bokdonator.
Anders Chydenius var riksdagsman för mössorna åren 1765-66 och var så aktiv att han blev avsatt. Prästeståndet miste med detta en lidelsefull förkämpe för tryckfriheten. Han var stark motståndare till censuren och arbetade för offentlighetsprincipen - att allmänheten skulle ha tillgång till alla allmänna handlingar. Inget under att han var en av dem som grundade och undertecknade stadgarna för läsesällskapet i Gamlakarleby 28.6.1800.
Stadgarna, bokanskaffningen och den samhälleliga och kulturella effekten hos dessa tidiga läsebibliotek upphörde inte, även om läsebiblioteken som institution levde bara några tiotal år. Idén om läsning, läsecirklar, läsesällskap, sätten att för läskunniga och läshungriga organisera tillgång till ständigt ny läsning för att tillfredsställa läslusten (Lesewut, Lesesuchr) vann terräng. Också förmögna kvinnor blev delaktiga av glädjen att läsa. Dessa kunde även inrikta sin läshunger på skrivlusta som fru Conradine Dunker, vars hågkomster utgavs under rubriken "Gamle dage". Böckerna i läsebiblioteken vandrade efter sällskapens upplösning vidare än hit, än dit, mången gång också till bibliotek av den nya typen. Dessa rester av det förgångna är nu för oss ett dyrbart kulturarv, ur vilket en hel tidsålder - "läsningsrevolutionens tidevarv" stiger fram. Senare biblioteksformer bär pa många sätt detta historiska arv vidare till biblioteken av idag.
Av Langenstein har vi som minne arbeten rörande Finlands historia och en värdefull samling almanackor, som efter Åbo brand skänktes till Alexanders-Universitetet 14.6.1828. Många minnen av hans arbete finns också i Vasa hovrätts bibliotek, som anses vara det mest värdefulla rättshistoriska biblioteket i Finland.
Denna jubileumsbok är en hedersbevisning och ett tack till Olof Langenstein och hans samtida för det värdefulla kulturarv som vi 9.9.1994 för vidare vid huvudfesten i Vasa vid de allmänna bibliotekens 200-års jubileum.
Artikelförfattaren är docent, överbibliotekarie
Översättning Dag Lindberg